tisdag 11 januari 2011

Resan.

Vad är den saken man absolut inte skall glömma efter sig när man är på resa? Och speciellt inte när man skall och bo i ett land för en längre tid som kräver visum? Ja, precis, passet (med visumet i)! Gissa vad jag har gjort?

Resan hit var lång, alla plan var dock i tid och det ända som tog enormt mycket tid var passkontrollen i Chicago. Vi stod säkert och köade i en och en halv timme och började redan bli nervösa över om vi skulle hinna med vårt Minneapolis flyg eller inte. Men vi hann, och på det planet somnade jag redan före take off och vaknade först när vi landade. Första gången jag sov under resan, och klockan var då fem på morgonen i Finland, så det var väl helt förståeligt.
Emot oss på flygfältet i Minneapolis var en av de internationellt ansvariga här på skolan, och även tre andra utbytesstuderanden från Norge var på samma flyg som oss. I bilen på väg till skolan bestämde vi oss för att äta lite pizza före läggdags, så mannen (en mycket trevlig och skön typ) for in till pizzastället, beställde pizza, körde oss till skolan där vi fick våra nycklar och något att sova med första natten, och under denna tid hade han hämtat tillbaka världens godaste (nästan iallafall) pizza till lobbyn där vi sedan satt och umgicks och åt lite innan vi gick och la oss.
Nå, så när jag kommer upp till mitt dormroom och börjar packa upp min handväska märker jag att mitt pass är försvunnet. Jättetrevligt, NOT! Jag får panik, men är alldeles för trött och slut mentalt för att orka göra något, så jag försöker sova istället. Det gick så där. Gick igenom i huvudet var mitt pass kunde vara någonstans, vad jag skulle göra om det var helt försvunnet och grät några skvättar. Allt hade ju gått så bra hittills, så såklart att något skulle skita på sig!

På morgonen vaknade jag tidigt även fast jag inte fått många timmars sömn, och efter någon timme (när jag igen hade gått igenom mitt handbagage några hundra gånger) kommer Emma ner och hjälper mig. Vi kom som tur in på internet på hennes telefon, och efter några samtal kom jag till en kvinna som jobbar för United Airlines (jag var ganska säker på att jag hade glömt mitt pass på flyget, att det måste ha åkt ut ur min väska när den låg på golvet) med internationella ärenden som ringde upp lost & found på Minneapolis flygfält, och som tur, MEGATUR, hade de mitt pass där. Jag blev överlycklig och det kändes som om jag äntligen kunde andas igen. Vad som var ännu mer tur var att jag visste att mannen som hämtade oss från flygfältet igår skulle dit idag morse för att hämta en till utbytesstuderande, så jag ringde honom och fick åka med han till flygfältet.

Allt löste sig till slut, men ni kanske kan ana hudan panik och ångest jag har haft i natt. Jag kan vara slarvig ibland, men just när det kommer till viktiga saker som mitt pass och viktiga papper kontrollerar jag alltid en miljontals gånger efter att var allting finns och att det är där som det ska vara. Men, efter att man har varit på resande fot i över 22timmar är man ganska trött och vimsig. Tur att denna sagan fick ett lyckligt slut, annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort!

2 kommentarer:

Dagny sa...

nämen älskade Lee då, kan tänka mig att du hadd panikkänsla. Tur att du hadd Emma där, nån du känner lixom. Kommer förresten ihåg när en viss Lee tappa sin flygbiljett på flygfältet på Island :D remember?! Puss o kram

Lee sa...

Yees, I remember.. hehe :P Vi pratade om det med michaela tva dagar innan jag akte ivag, just typiskt att dt har sen hande.. hehe