Ålands ½ Marathon - vad hände?



Mitt startnummer.

Tänkte att det nog skulle vara på tiden att jag berättar hur det gick på mitt senaste halvmarathon (låter ju riktigt som om jag skulle ha sprungit många..)
Vi anlände till Mariehamn dagen före loppet och konstaterade att ön var ganska död. Vi tog en sväng till arenan där vi fick våra nummerlappar, vatten och en reklam buff. Jag klagar dock inte, jag tycker buffar är en av de bästa uppfinningar någonsin, och lite trevlig omväxling från de traditionella t-skjortorna.

Vi avnjöt pizza på kvällen i vår hotellrestaurang och for och la oss tidigt. (Efter att vi sett på en gravid Arnold Schwarzenegger).

Starten för halvmaratonet gick 7.45 på söndag morgon så vi vaknade tidigt och gick och äta frukost med många andra pigga och springglada hotellgäster. Jag brukar allt som oftast gilla att stiga upp tidigt på morgonen, så det här med morgonmarathon passade mig riktigt bra.

Jag var så exited att få springa halvmarathon igen och allting kändes så perfekt på morgonen. Det hade slutat blåsa, temperaturen var så där perfekt, magen kändes bra och kroppen kändes stark. Men tillika var jag lite rädd, skulle jag över huvudtaget komma i mål?



På läktaren till arenan som vi startade ifrån.



Mixu :)

Starten gick bra och jag höll ett ganska lugnt tempo. Det var cirka 200 deltagare i halvmarathonet, och de flesta hade en lite hårdare takt än mig så jag bara såg dem springa längre och längre i från mig. Men det gjorde inget, ganska snabbt hade vi bildat en liten grupp som sprang i ganska samma takt. Man sprang om en, så sprang den om tillbaka, man sprang om en till och två andra sprang om en själv. Så gick det till ungefär.
Vid cirka 2km började jag känna av magen, men inte alls så farligt, så jag fortsatte springa och allting gick bra. Sen kom första drickastationen och jag frågade om de visste om det skulle komma en toalett snart, och fick som svar att jag bra kunde springa in i skogen om jag behövde. Så sagt och gjort, nöden har ju ingen lag.

Jag, just innan starten.

Jag hade vid det här laget fått en tant bakom mig som höll exact samma tempo som mig, och på ett sätt kändes det tryggt, att veta att man inte sprang helt ensam, för det började bli mer och mer glest. Ungefär vid 9½km mötte jag Mixu, min trogna löparkompanjon, som redan var påväg tillbaka (man sprang ca 11km åt ett håll och sedan samma väg tillbaka och i mål). Och hittills hade jag sprungit hela vägen förutom vid de två drickastationerna. Så jag kände mig mycket starkare än förra gången då jag endast orkade springa de första 5kilometrarna utan gå-paus.
Men vid 10km kom det en lång, men inte så brant, uppförsbacke och jag valde att gå en bit. Och det gjorde tanten bakom mig med. Såg vändplatsen och började springa igen. Det gjorde tanten med. Och så fortsatte vi tillbaka mot mål!
Vid typ 14-15km kör det om en bil som har varningsblinkarna på och kommer sakta fram krypande. Jag började fundera om vi månne var de sista och att bilen på något sätt skulle kolla hur det går, när det plötsligt bara flyger en människa förbi mig. Det var han som ledde helmarathonet! Här hade han sprungit cirka 35km och endast startat en kvart tidigare än mig. Wow alltså. Och så lätt det såg ut när han kom där, flygande förbi mig. Och lika snabbt var han borta igen.

Marathon löparna...

... och så var de iväg!

Jag började vid 17km känna lite trötthet i benen, men tvingade mig själv att springa lite alltid nu och då. Mera springa än gå var kanske det jag försökte sträva efter. Det längsta jag gick var 1km och det var mellan 19 och 20km. När jag kom till 20km märket bestämde jag mig för att springa resten av biten i mål, hur tungt det än skulle vara. Och jag mindes bra hur hemska de sista 800metrarna kändes i HCR, men den känslan kom aldrig nu.

Tanten var fortfarande bakom mig, och när vi kom så nära att jag visste exact hur långt det var kvar till mål började jag springa hårdare. Varifrån kom den kraften? Och när jag kom ner på arenan så spurtade jag det hårdaste jag någonsin kunde i mål, vilken HÄRLIG känsla!

Jag kan inte förklara, det går bara inte. Jag kände mig så lycklig att jag bara ville spricka, jag var törstig och svettig. Men mest av allt var jag så nöjd och stolt över min prestation, det var definitivt en stor seger för mig, jag förbättrade ju min förra tid med över 21minuter!! Och jag som var rädd att jag inte skulle komma i mål på under tre timmar.

Tanten då? Ja, hon hängde inte med mera när jag satt i en extra växel, men hon kom i mål även hon.

Här ser ni min placering. Nummer 55, med en tid på 2:39:34.