Varför jag tränar

Jag har varit en stor jo-jo tränare. Började redan i gymnasiet att springa lite, hittade träningsprogram som jag följde och var aktiv i allt från några dagar till någon månad. Men, jag funderade aldrig på varför jag tränade då och hur träningen fick mig att må, utan jag var istället helt besatt av att gå ner i vikt så fort som möjligt.
Vilket gjorde att jag kunde träna flera gånger om dagen tills min kropp sa stopp och jag orkade inte göra någonting mera. När jag sen även skaffade Nike+ som meter distansen blev jag dessutom fokuserad på att samla ihop så många kilometer som möjligt. Och under dessa träningstider (som inte hände så ofta, på ett år tränade jag kanske 20-40% av dagarna, inte så stor procent alltså) kändes träningen mera som ett måste och inte riktigt något jag njöt av. Visst, jag kunde må bra efter en länk och så, men jag tränade helt för fel orsaker som gjorde att jag tycket träningen var ett tråkigt måste. Jag förstod mig inte heller alls på smala människor som tränade, de var ju redan smala. Så för mig var träningen då bara ett sätt att gå ner i vikt, ingenting annat. Ja, kanske att jag kände mig lite duktig också som faktiskt tränade fast jag inte gillade det så värst mycket.
Nu ser jag på träningen på ett helt annat sätt. Alla fördelar känns så självklara just nu, och jag förstår inte varför jag inte har insett det här tidigare.
Jag vill gå ner i vikt, men jag ser det mera som ett bonus nu för tiden. Orsaken till att jag tränar nu är för att jag vill bli stark, jag vill känna hur min kropp blir starkare ju mer jag tränar och jag älskar känslan när jag klarar av att prestera något som jag inte tidigare har kunnat. Dessutom får träningen mig att må bra, jag är glad mest hela tiden och jag har en massa energi som jag inte haft tidigare.
Nu har jag dessutom lärt mig vad som händer i hjärnan när man motionerar, alltså på ett biologiskt plan, vad som händer i cellerna när man tränar, och det har bara inspirerat mig ännu mera.
Nu känns träningen som något jag vill prioritera, och jag är extremt glad att jag är frisk och inte har problem med något i kroppen och kan därför träna precis vad jag vill. Tanken som ofta ploppar upp i huvudet är hur har jag kunnat leva utan att träna tidigare?